”Jag är nykär och vill bara lyssna på ballader! Är jag onormal?”

Ungefär så formulerade sig en gosse på Close-Ups diskussionsforum för rätt många månader sedan. Den stackaren hade gått och blivit förälskad och hade därigenom helt plötsligt tappat allt intresse för brutal musik. Således lyssnade han hellre på Celine Dion än Slayer, detta då han påstod att det inte längre fanns något behov för råa tongångar i hemmet, nu när hans själsliga lycka var så fullständig.

Huruvida inlägget var sant är jag inte helt säker på, men eftersom det ger upphov till intressanta tankegångar spelar det mindre roll. Eftersom jag själv nyligen – 15 maj är datumet som jag planerar att tatuera som helryggsmotiv, insvept i eldsflammor – hamnat i samma rosaskimrande, hjärnförlamande tillstånd kom jag osökt att tänka på ovanstående diskussion och kan konstatera följande: Jag är lika sugen på att lyssna på ballader som att dyka med huvudet före i en bajamaja på Hultsfred.

Faktum är att jag har lyssnat mer än jag brukar på metal i allmänhet och black metal i synnerhet. Shining, Dissection, Ludicra, Dark Funeral och Deathspell Omega har gått varma i stereon, medan allt som ens liknar ballader har varit precis lika bannlyst som vanligt från mina hörselgångar. Jag tror det beror på att det inte finns tillräckligt mycket död, smärta och originalitet i traditionell balladmusik, tre viktiga beståndsdelar.

”Åh älskling, du är så vacker och vi tycker så mycket om varandra, puss puss puss” – sådant väcker lika starka känslor i mig som att stirra in i en vägg. Säg något jag inte hört förut eller formulera dig på ett oväntat sätt – eller håll tyst.

Ge mig något svårsmält, något som gör motstånd, något som skaver i både hjärta och hjärna. Ge mig kärlek som är som nålar i ryggen, som sliter ut mina inälvor, som dödar med napalm. Den dagen Celine Dion gör det löser jag medlemskap på livstid i hennes fanclub.