Vad tar man sig till som musikjournalist, om man en morgon vaknar upp och inser att man på fullt allvar och i nyktert tillstånd uppskattar den tyska technotrion Scooter? Ett band vars senaste album heter ?The Ultimate Aural Orgasm? och inkluderar djupsinniga titlar som ?Horny in Jericho? och ?Behind the Cow?. Ett band som man, enligt Fredrik Strage, bara kan älska på allvar om man jobbar med att sanera utbrända kärnkraftverk i Ukraina.

Dagens i-landsproblem? Nej, inte om man betalar hyran varje månad genom att vägleda villrådiga musiklyssnare med ljuset av sin noggrant uppbyggda goda smak. Bakom varje utdelad siffra, postryttare eller annan värderande krumelur finns en estetisk grunduppfattning som läsaren bör kunna lita på ? vare sig hon omfamnar den eller förkastar den.

Vad händer med min trovärdighet om Scooter plötsligt finns med i ekvationen? I kretsar där ?fin? och ?ful? kultursmak är utmejslade med diamantskärpa är ett sådant här erkännande ungefär samma sak som att vid en middagsbjudning basunera ut att Josef Mengele var en rätt skön kille, bara lite missförstådd.

Om musik ? för att parafrasera Tomas Forser ? insisterar på en dialog om världsbilden, innebär hyllandet av Scooter i förlängningen en ett kulturklimat på after ski-nivå, där tankar som inte kan formuleras i en snärtig refräng inte är värda att tänkas.

Jag trycker play och spelar favoritsingeln ?One (Always Hardcore)? ännu en gång. ?Ye-ee-ee-ah / I feel hardcore?, sjunger Scooters platinablonderade sångare HP Baxxter över aerobicssvettig eurotechno. ?Ye-ee-ee-ah / Always hardcore?, svarar en gigantisk fotbollskör. Det låter fantastiskt. Jag känner mig som en onanerande munk för att jag inte lyssnar på Scott Walkers nya album istället, abstrakt instrumentalmusik till en dansföreställning om den fysiska kroppens betydelse för socialiseringen av artificiella intelligenser.

Spelar denna detalj alls någon roll? Ja, jag tycker det. Om Horace Engdahl (som jag på intet sätt försöker likna mig vid) en dag skulle bekänna sin hemliga kärlek till Liza Marklund ? tja, känns det fortfarande lika bra att läsa Doris Lessing då? Illusionerna rämnar. Kära läsare: bränn era album med Oxbow och Sunn0))). Eller?

Räddningen kommer i form av en DN-intervju med Karin Dreijer från The Knife, en av de mest oantastliga konstellationer som vårt land har fött.
? Vad Scooter och Blümchen har gemensamt är det väldigt starka uttrycket, glädjen, de stora känslorna rakt ut. Tydliga syntar och förenklade ljud. Vi har tilltalats av deras grej att inga känslor ska vara flummiga ? de ska kunna förstås väldigt enkelt. Det går liksom inte att förändra saker med jams.

Gott så. Scooter står alltså för direkthet och nerv, två ingredienser som musikjournalistiken ständigt återkommer till. Så vad gör man om man en morgon vaknar upp och inser att man på fullt allvar och i nyktert tillstånd gillar Scooter?

Känner sig självständig och stärkt i sin trovärdighet, faktiskt.