Ah! Gitarren, denna gudagåva. Minns inte riktigt hur många veckor jag har ägt den, men förhållandet med den blir alltmer passionerat i takt med att vi lär känna varandra. Nu börjar jag i och för sig fundera på att vänsterprassla med en bas – eller egentligen vilket instrument som helst som råkar komma i min väg. Turligt nog är polygami tillåtet i detta fall.

Spelandet går onekligen framåt. Finslipandet av ackordföljderna G5-C5-Em (verserna) och A5-Em (refrängen) har tagit löjligt mycket tid i anspråk de senaste dagarna, men nu börjar allt fler bitar falla på plats. Därtill lite dämpning av strängarna mellan varven, samt något som med lite fantasi kan misstas för ett solo. Fast det viktigaste kvarstår: sången! Texten är inga problem – blod, död och en flickvän med skalpell känns som ett bra innehåll – men arrangemanget är svårare. Turligt nog har jag anlitat ett proffs med melodisinne, så nu är det bara en tidsfråga innan ”Teenage coroner” kommer att drabba världen.

Frågan är vad jag ska kalla mig, eller oss – vem som ingår i bandet är högst oklart just nu. Ett bra namn är ett måste. Det ska vara kort, snärtigt och ge intressanta/roliga/coola associationer och gärna göra sig bra som i logoform. Tidigare har mitt arbetsnamn varit Electric Lizard Ensemble, men det känns inte rätt just nu. Cold Black Stars? Nja, det får mitt akustiska Songs: Ohia-liknande projekt heta – när jag har petat ihop några bra arpeggion. Den Flygande Taxens Orkester? Nä, det ska jag heta om jag får tag på en tuba och börjar spela cirkusmusik. Hmm… nu plockar jag fram min engelska ordbok och jagar coola ord. God natt!